"Lars Carlsson har aldrig gjort opera förut. Här har han gjort 3 minuters "låtar" som han skickligt sammanfogat. Det är annorlunda men spännande musik som förstärker hela handlingen. Sångarna sjunger och agerar så luften står still i den intima lokalen på Nalen."

"Detta var den enda föreställningen i Stockholm. Jag hoppas verkligen att fler får se detta."

Thomas Olofsson - TeaterStockholm.se

 

 

 

"Catarina Gnosspelius regi är åskådlig med en mycket reducerad scenografi på den minimala scenytan, kombinerad med några filmsekvenser. Centralt placerade är med rätta en kvintett lysande musiker (Linda Mallik, piano, Anna Lindal, violin, Anna Wallgren, violoncell, Andreas Hedwall, trombon och Martin Strand, slagverk).
Uppsättningen fungerar som bäst när den fokuserar själva kärnan i berättelsen och borrar i ögonblick, situationer och emotioner som bränner till."

"Den operadebuterande tonsättaren Lars Carlsson bygger vidare på den korthuggna dramaturgin med en rad ”låtar” av starkt varierande karaktär som fogas samman till en suggestiv musikdramatisk helhet. Melodisk sångbarhet vävs samman med stråk av populärmusik, elektronik och påstridigt målande ljudbilder."

Karin Helander - SVENSKA DAGBLADET - Svd.se

 

 

 

"Den lilla ensemblen har förunderligt väl funnit sig i sin samlade roll som berättare, för- övare och offer. Sångarna går skickligt in i och ur olika skeenden och olika tidsaspekter.
Ingrid Falk gör en helt betagande tolkning av den unga oskyldiga kvinnan som mördas. I hennes klara sopran ligger både anklagelse och vemod.
Lika rörande är Ulrika Skarby som Anders olyckliga hustru. Hennes inlevelserika personlighet återspeglas i en mjuk men mäktig mezzoröst.
Och så har vi Andreas Lundmark som spelar Ander, kaxig och kantig, helt trovärdig med den bakgrund som presenteras. Och rösten, en frisk baryton, är rak och bärig ända fram till giljotinen. Men så förklarar han sig också oskyldig in i det sista."

 

"Piano, violin, cello, trombon och slagverk ingår i orkestern. Hel eller i separata instrument spelar den inte bara melodier utan används också som effektskapare. Skickligt tänkt och skickligt utfört.
Melodiken varierar mellan häftigt svängande rörelser, ibland helt förbi sångarna, och lugna sensuella sekvenser som skapar en smärtsam kontrast till orden och handlingen.
Vissa partier, särskilt ett par ljuvliga duetter, är rena visor med ord i enkla upprepningar.
Fallet Ander är en väl genomtänkt opera där den informella musiken stämmer överens med den ouppklarade mordgåtan. Om Ander var skyldig får vi aldrig veta och därför är hans fall helt acceptabelt som bränsle i en dödsstraffsdebatt."

Birgit Ahlberg-Hyse - Vestmanlands Läns Tidning - Vlt.se

 

 

 

  Magnus
  12/3 00:47
Catarina Gnosspelius har skapat en tänkvärd, intelligent och gripande återblick på det tragiska skeendet fram den sista avrättningen i Sverige och Lars Carlssons sångbara tonsättning är helt kongenial. Trots – eller på grund av – det koncentrerade formatet ("kammaropera") sitter man där fullständigt omtumlad när ljuset slocknar sekunden innan bilan faller. Detta är den starkaste opera som visats på en Stockholmsscen på länge!


  Oskar
  11/3 13:12
En fantastisk föreställning! Lars Carlsson och Catarina Gnosspelius hara skapat ett verk som måste få leva vidare och bli till en klassiker. Budskapet var viktigt och känslorna stora, jag har aldrig blivit så känlomässigt berörd av en opera tidigare. Jag hoppas få se både denna opera och fler verk av samma upphovsmän igen!


  Ann
  11/3 09:25
Jag blev djupt berörd av historien och av musiken. I början får man se Ander som en suput. När dramat fortskrider djupnar perspektivet och man blir djupt engagerad och förstår komplexiteten av dödsstraff.
En viktig pjäs för alla högstadieelever. Föreställningen levde kvar i mig hela dagen. Inte minst rollen Ander som liten satte djupa spår då den unge skådespelaren Emil Wallgren fick Ander att bli mänskligare. Mitt råd: Gå och se operan. Även den operaovane kan njuta av musiken och sången.

LÄSARRECENSIONER - SVENSKA DAGBLADET - Svd.se

 

 

 

"Andreas Lundmark gör barytonrollen Ander till en psykologisk gåta, känslomässigt blank, egendomligt undanglidande och likgiltig inför sitt öde.
Mot honom ställs tenoren Ulric Björklunds skarprättare, som avsvär sig allt ansvar inför sitt blodiga värv, skönt sjungande sin självrättfärdiga tro på rätten att döda.
Kvinnorna framstår som tydliga kontraster: Ulrika Skarbys svartglödgade uppgivenhet som sviken hustru och Ingrid Falks blont oskuldsfulla Viktoria, den döda som vill leva. Skådespelaren Hans Henriksson ger auktoritet till berättaren som leder in oss i historiens kammare. Och giljotinen får till slut spela sin avgörande huvudroll."

Karin Helander - SVENSKA DAGBLADET - Svd.se